.

..som inte mer är tre personer vet om, varv 2 av dem är inblandade. Det är säkert fler som vet om det eftersom vi trots allt var 3 inblandade. Vi 3 har inte några gemansamma vänner (vilket betyder att detta säkert kommit ut till ganska många). Men jag kan ärligt säga att jag inte berättat detta för mer än 1 person. En person som jag vet att jag kan lita på till 100. Jag tror att de flesta som läser min blogg kan lista ut vem jag berättade för?

Jag vet att jag borde ångrar "hemligheten", allt som hände, eftersom den förde med sig så mycket bråk, skitsnack och lessamheter.. men jag ångrar faktiskt ingenting! Eller, självklart ångrar jag det men samtidigt inte. Jag ångrar att jag gjorde någon lessen (det gör mig så oerhört lessen att veta att mån gjort någon annan lessen). Men jag ångrar inte det jag gjorde. Det är så svårt att förklara. I början sket jag i allt liksom, jag brydde mig verkligen ingenting. Jag trodde inte att någon sulle få reda på det heller. Det var först i slutet jag förstod vad som hänt & jag fick dåligt samvete & inte kunde sova.

Jag har lärt mig massor av det här & händelsen kom lixom i ett läge då jag behövde den. I rättan tid alltså. Då jag var helt nere, helt jävla bottenkörd. Jag kan säga att den här händelsen var det bästa som hänt mig.
Jag har talat ut om detta med en av de inblandade personerna & idag är allt bra (jag har självklart pratat med den andra inblandade också, men inte på det sättet). 
Idag finns inget mer drama eller bråk mellan oss  (ni som känner mig vet också att jag inte är den sortens person som bråkar med mina vänner). Vi är nära vänner & allt. Hon var mer förstående än vad jag var, trots att hon egentligen inte gjort något fel. Hon hade bara varit lite oärlig, men inte för att vara elak. Utan för att hon var rädd för att visa sig sårbar. Jag däremot hade bara kört utan att tänka liksom. Jag va mig själv med anra ord, den sämre delen av mig själv..

Den här händelsen gjorde mig definitvt en erfarenhet rikare. Det är något som aldrig, aldrig kommer att hända igen. Men jag tror att alla måste få uppleva det någon gång i livet för att lära sig uppskatta sina vänner.
Det är svårt att be om förlåtelse för något man egentligen inte ångrar. Jag tyckte ju inte att jag gjort något fel, jag ansåg ju att hennes oärlighet orsakat det hela.

För att förstå budskapet av det här inlägget, måste man fan läsa mellan raderna. Och när ni läser detta ber jag er att inte ha några föreutfattade meningar, för ni har ingen aning om vad det handlar om. Har ni problem med texten, snälla prata med mig istället för att snacka runt om det. Jag publicerar detta inlägg för att få min vän att förstå, även om det var ett halvår sedan detta hände. Jag tror inte folk kan förstå hur detta påverkade oss (kanske inte konstigt, eftersom ni inte vet vad det handlar om), men jag kan lova att det påverkade oss alla på både ett negativt & posetivt sätt..

Jag vill verklilgen att du ska förstå! Därför tog jag mig tiden att skriva detta oändliga inlägg. Det är så svårt att förklara eftersom jag verkar så klyven & jag har så mycket mer att säga. Jag bara vill vara ärlig mot dig, eftersom jag fått erfarenheten att oärlighet sårar ännu mer.

I used to laugh it of.
I used to look the other way.
I used to save my troubles for another day.
I used to never take the blame.
 I'd pull a sunshine story in the pouring rain.
The more I have to change I just stay the same.

You don't know what you got till you're missing it a lot,
I had to go throw it away.
I was wrong from the start, from the bottom of my heart I apologize!
What I did to you was hurtful,
What I'm going through is hurtful.


♥